Jag har återupptäckt Melissa Horn. Idag känner jag verkligen för hennes melodier, det är nog vädret som gör det. Trevlig fredag!
fredag 28 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Om att njuta av en öl ute i vildmarken
Skulle överraska P med att plötsligt plocka fram en öl ur packningen under en av våra vandringsdagar. Tyvärr kan jag inte behålla överraskningar för mig själv så jag råkade självklart spilla hela surprisen i förväg. Men vi njöt av ölen ändå!lördag 22 augusti 2009
Sommarens sista dagar?
Efter två dagar av regn vaknade vi, häromdagen, upp till blå himmel och sol. Det blev frukostbrunch ute i det gröna, cykeltur till Lunån där vi inhandlade deras egentillverkade ostar och plockade tappade fjädrar från gårdens påfågel. På kvällen kom M&H förbi på grillning och bad i tunna. Får känslan av att det kanske var sommarens sista dag för nu känns höstkylan i luften om än så lite.
måndag 17 augusti 2009
söndag 16 augusti 2009
Drogad?
Inatt kom P hem från en svensexa och följande dialog utspelar sig:
P: Jag måste ha blivit drogad.
Jag: Drogad?
P: Någon måste ha lagt alkohol i min öl.
Så kan det gå om inte haspen är på!
P: Jag måste ha blivit drogad.
Jag: Drogad?
P: Någon måste ha lagt alkohol i min öl.
Så kan det gå om inte haspen är på!
Ny bok
- Har du fuckat upp? Frågar P
- Aldrig, svarar jag.
Jag ska snart börja läsa boken "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus.
- Aldrig, svarar jag.
Jag ska snart börja läsa boken "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus.
fredag 14 augusti 2009
Konstruktionsfel?
Detta ser jag från mitt fönster på jobbet.
Man skulle kunna tro att något har gått fel under byggnationen...
Man skulle kunna tro att något har gått fel under byggnationen...Översvämning
För några veckor sedan såg det ut så här i Säterdalen. Min första översvämningsupplevelse.Lunch time
Lunch med Cid på Kista Foodcourt kan se ut så här. Lägg märke till äpplena vi fick heelt gratis när vi beställde maten.
Nyttigt vs. onyttigt.
Nyttigt vs. onyttigt.
Inspirerad
Jag har på senaste tiden tappat lite motivation vad gäller löpträningen inför NYC marathon. Men så gick jag idag in på Springtime travels hemsida och läste följande text om banan och loppet, nu är motivationen tillbaka igen!
"Världens häftigaste mara i världens häftigaste stadKl. 06.30 går vi ombord våra bussar för transport till starten.Redan när man kommer in på startområdet vid Verrazanobron på Staten Island skjuter adrenalinet i höjden. Över 38.000 löpare från jordens alla hörn(totalt cirka 120 nationer), långa löpare, korta löpare, tjocka löpare, smala löpare unga löpare, gamla löpare, alla sorter, samlade på en begränsad yta. När alla långsamt slussas ut till själva starten vid brons början, känner man att man är med om något stort.När startskottet går sätts 200 ton löpare i rörelse. Det är en märklig, nästan lite skrämmande, upplevelse att känna hur en hel bro gungar av trycket från 70.000 fötter!De första 1500 meterna uppför den vackra bron går långsamt, för det är tjockt med människor, och det är svårt att komma fram. Men det är bra, för detta är banans längsta och brantaste backe, och alla tjänar på att ta det lugnt.Uppe på krönet öppnar det sig, och utförslöpningen ner mot Brooklyn är en ren njutning.Nu är du uppvärmd, livet leker, och du mår bra - livsfarligt bra. För risken är stor att du nu kommer in i ett tempo som visserligen känns härligt men som är alldeles för snabbt.BrooklynOch ännu mer inspirerad blir du när du kommer till Brooklyn och dess Fjärde Aveny. Immigranternas Brooklyn, maffians Brooklyn.Livet i Brooklyn kan vara tufft, men just denna dag ligger all brottslig verksamhet nere. Maratondagen är helig i New York, respekterad i alla kretsar.Så när du löper in på Brooklyn möts du och dina 38.000 medlöpare av ett hav av vänlighet, tusentals svarta barn som vill ge dig en "high five" längs trottar-kanten, män och kvinnor i alla åldrar, som jublar och hurrar.Livet är underbart, och framför dig ligger Fjärde Avenyn rak och inbjudande i kilometer efter kilometer. Den är förföriskt lättlöpt. Inte förrän efter en dryg mil möter du de första backarna.Och plötsligt springer du in i den absoluta tystnaden. Hurraropen upphör, publikleden glesnar och på trottoarerna skådar du nu bara svartklädda män och små barn med flätade polisonger som tyst bligande beskådar din framfart.Du har kommit till stadsdelen Williamsburg med dess djupt ortodoxa judiska befolkning. För dem är löpning en gudi icke-behaglig verksamhet som inte bör uppmuntras. Därav de uteblivna hejaro-pen, även om de små ibland försöker sig på förstulna vinkningar.Men Williamsburg är bara en parentes, och snart börjar jublet och hejaropen igen.När du via Pulaskibron lämnar Brooklyn för att löpa in på Queens, har du avverkat precis halva loppet.QueensQueens är tystare. De fyra kilometer som du springer i denna stadsdel gårgenom ett övergivet industriområde, där några av de stora fabrikshallarna förvandlats till inspelningsstudios för film och inte minst TV. Så kommer du fram till den väldiga Queensboroughbron mellan Queens och Manhattan, stor och mäktig som två Västerbroar i rad. Jobbigast är märkligt nog inte den långa, kämpiga uppförsbacken utan utförslöpningen, för nu har du sprungit 25 kilometer och i nedförsbacken får vaderna en kännbar tryckare för varje steg. Högt uppe på bron börjar du höra ett märkligt sorl, som sedan ständigt ökar i intensitet. Till sist fattar du vad det handlar om - det är folkjublet nerifrån Manhattan.ManhattanOch när du svänger in på Första Avenyn upplever du en av loppets absoluta höjdpunkter, ett publik-hav vars hejarop lyfter dig fram så att all trötthet plötsligt är som bortblåst. Livet leker igen. Men inte så länge, för Första Avenyn är oändligt lång, dessutom böljande och trögsprungen. När du vid tremilsmärket äntligen springer över bron till Bronx, har allvaret börjat. Risken är överhängande att du nu springer rakt in i Väggen.Bronx är lyckligtvis bara en kort parentes innan du återvänder till Manhattan. Nu befinner du dig i Harlem, där dånande rockmusik från orkestrar, bergssprängare och andra högtalare ger dig nödvändig energi. Nu är du på Femte Avenyn, och en halv mil från mål springer du in i Central Park, det sista eldprovet. Du är dödstrött men den fantastiska publiken hjälper fram dig, ja, tvingar dig att springa. Det går inte fort, men det går framåt. Och nu vet du att du kommer att klara det, att du har målet inom räckhåll. Upploppssträckan in mot målet vid Tavern on the Green blir ett känslorus som svårligen låter sig beskrivas. Så får du din medalj, och du ska veta att du gjort dig väl förtjänt av den. Väl i mål, är det skönt att veta att ditt hotell ligger inom rimligt avstånd från målet. Alla som åker med oss har givetvis en garanterad startplats i loppet. Vi ombesörjer allt och du kan koncentrera dig på att träna och sedan av att njuta av loppet."
"Världens häftigaste mara i världens häftigaste stadKl. 06.30 går vi ombord våra bussar för transport till starten.Redan när man kommer in på startområdet vid Verrazanobron på Staten Island skjuter adrenalinet i höjden. Över 38.000 löpare från jordens alla hörn(totalt cirka 120 nationer), långa löpare, korta löpare, tjocka löpare, smala löpare unga löpare, gamla löpare, alla sorter, samlade på en begränsad yta. När alla långsamt slussas ut till själva starten vid brons början, känner man att man är med om något stort.När startskottet går sätts 200 ton löpare i rörelse. Det är en märklig, nästan lite skrämmande, upplevelse att känna hur en hel bro gungar av trycket från 70.000 fötter!De första 1500 meterna uppför den vackra bron går långsamt, för det är tjockt med människor, och det är svårt att komma fram. Men det är bra, för detta är banans längsta och brantaste backe, och alla tjänar på att ta det lugnt.Uppe på krönet öppnar det sig, och utförslöpningen ner mot Brooklyn är en ren njutning.Nu är du uppvärmd, livet leker, och du mår bra - livsfarligt bra. För risken är stor att du nu kommer in i ett tempo som visserligen känns härligt men som är alldeles för snabbt.BrooklynOch ännu mer inspirerad blir du när du kommer till Brooklyn och dess Fjärde Aveny. Immigranternas Brooklyn, maffians Brooklyn.Livet i Brooklyn kan vara tufft, men just denna dag ligger all brottslig verksamhet nere. Maratondagen är helig i New York, respekterad i alla kretsar.Så när du löper in på Brooklyn möts du och dina 38.000 medlöpare av ett hav av vänlighet, tusentals svarta barn som vill ge dig en "high five" längs trottar-kanten, män och kvinnor i alla åldrar, som jublar och hurrar.Livet är underbart, och framför dig ligger Fjärde Avenyn rak och inbjudande i kilometer efter kilometer. Den är förföriskt lättlöpt. Inte förrän efter en dryg mil möter du de första backarna.Och plötsligt springer du in i den absoluta tystnaden. Hurraropen upphör, publikleden glesnar och på trottoarerna skådar du nu bara svartklädda män och små barn med flätade polisonger som tyst bligande beskådar din framfart.Du har kommit till stadsdelen Williamsburg med dess djupt ortodoxa judiska befolkning. För dem är löpning en gudi icke-behaglig verksamhet som inte bör uppmuntras. Därav de uteblivna hejaro-pen, även om de små ibland försöker sig på förstulna vinkningar.Men Williamsburg är bara en parentes, och snart börjar jublet och hejaropen igen.När du via Pulaskibron lämnar Brooklyn för att löpa in på Queens, har du avverkat precis halva loppet.QueensQueens är tystare. De fyra kilometer som du springer i denna stadsdel gårgenom ett övergivet industriområde, där några av de stora fabrikshallarna förvandlats till inspelningsstudios för film och inte minst TV. Så kommer du fram till den väldiga Queensboroughbron mellan Queens och Manhattan, stor och mäktig som två Västerbroar i rad. Jobbigast är märkligt nog inte den långa, kämpiga uppförsbacken utan utförslöpningen, för nu har du sprungit 25 kilometer och i nedförsbacken får vaderna en kännbar tryckare för varje steg. Högt uppe på bron börjar du höra ett märkligt sorl, som sedan ständigt ökar i intensitet. Till sist fattar du vad det handlar om - det är folkjublet nerifrån Manhattan.ManhattanOch när du svänger in på Första Avenyn upplever du en av loppets absoluta höjdpunkter, ett publik-hav vars hejarop lyfter dig fram så att all trötthet plötsligt är som bortblåst. Livet leker igen. Men inte så länge, för Första Avenyn är oändligt lång, dessutom böljande och trögsprungen. När du vid tremilsmärket äntligen springer över bron till Bronx, har allvaret börjat. Risken är överhängande att du nu springer rakt in i Väggen.Bronx är lyckligtvis bara en kort parentes innan du återvänder till Manhattan. Nu befinner du dig i Harlem, där dånande rockmusik från orkestrar, bergssprängare och andra högtalare ger dig nödvändig energi. Nu är du på Femte Avenyn, och en halv mil från mål springer du in i Central Park, det sista eldprovet. Du är dödstrött men den fantastiska publiken hjälper fram dig, ja, tvingar dig att springa. Det går inte fort, men det går framåt. Och nu vet du att du kommer att klara det, att du har målet inom räckhåll. Upploppssträckan in mot målet vid Tavern on the Green blir ett känslorus som svårligen låter sig beskrivas. Så får du din medalj, och du ska veta att du gjort dig väl förtjänt av den. Väl i mål, är det skönt att veta att ditt hotell ligger inom rimligt avstånd från målet. Alla som åker med oss har givetvis en garanterad startplats i loppet. Vi ombesörjer allt och du kan koncentrera dig på att träna och sedan av att njuta av loppet."
torsdag 13 augusti 2009
En lördag i Götet
En lördag i Göteborg kan se ut så här:
Så här glad blev killen som sålde ett minneskort till oss
Stooora näckrosblad i Botaniska trädgården
Middag med vänner på Dinner 22
Vi såg inte Spiderchick på heeela helgen, mycket trist!
tisdag 11 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
