Addict eller inte addict?

Jag är nu inne på min tredje vecka utan kaffe. Förra veckan skröt jag gladeligen om hur bra jag mådde och hur ickesugen jag var på kaffe. Den här veckan börjar jag känna en längtan efter kaffe som är svår att förklara. Följande dialog utspelade sig mellan min kollega J och mig imorse på Skype:

J: Hallo! Fick du också en gratiskaffe/te nere i entrén i morse? Eller la Märta beslag på den.
Carina: jag missade det!
J: oh no! pauvres tu!
Carina: sen erbjöd sig Jan det mynt han fått för han dricker ju inte kaffe. Nästan så att jag tog myntet och gick ner och hämtade en kaffe...
J: men men men...det måste ju gå att få te för dem
Carina: känner ett suuug efter kaffe just nu
J: det är ju billigare (förmodligen) för pia-whatever-de-nu-heter
åh, stackars addict
J: "hej, jag heter carina och jag är...koffeinist"
"hej, carina!"
Carina: haha!
Carina: ja, är riktigt sugen nu...kanske köper en på lunchen...oops
Carina: men jag erkänner i alla fall
J: sant :)
Carina: det är värre om jag börjar smyga med det
J: det vore mycket mer addictigt av dig - fast skulle du inte pröva det, bara för att ha gjort addictgrejen, liksom? :)
J: jag har mitt mynt kvar - jag kan bjuda :)
Carina: haha! mmm, efter lunch då. Sen kan jag berätta om hur det kändes och så kan du skriva ner
J: låter bra!

J: (...och skicka ett meddelande när du vill ha kaffet :)
Carina: ok :) tack!
J: ...", sa hon kort till langaren innan hon stängde ner chattfönstret och återgick till supportärendena. Just nu kände hon att hon kunde döda för en kopp kaffe."